Pauser, kontraster och vändningar är viktiga inslag i formen. Därför arbetar man snarare med fragment och montage än liknelse och metafor.

De regler Nationalencyklopedin nämner avser sådana tekniker: "Eftersom en haiku vill säga mycket i få ord, har ord och fraser flerbottnad betydelse och följer vissa regler som funnits alltsedan Bashos tid."

Några av de viktigaste dragen i haikuns form som ska tas upp här är:

Att säga mycket med få ord

Tre rader - eller en
En horisontell rad eller tre vertikala - så kan en traditionell haiku nedtecknad med japansk bildskrift se ut. Rytmiskt består den av tre delar. Översatt till västerländskt skriftspråk kan det bli tre rader:

Vinterstormen
blåser små stenar
mot tempelklockan

      Buson

men haiku kan även vara tvåradingar:

Under nyårshimlen
havet så stilla

    Hekigoto

och några klarar sig med en rad:

Budet överlämnar först blomman - sedan brevet

      Kikaku

Onji - inte stavelser
En vanlig missuppfattning är att haiku skulle bestå av 17 stavelser. Formen är betydligt mer varierande. Japanska haikudiktare räknar inte stavelser utan onji. Det kan gå både en och två onji på en stavelse. Därför går det inte att översätta onji till stavelser.
Två klassiska haiku som innehåller sjutton onji kan innehålla olika många stavelser. Den genomsnittliga stavelsen är längre än en onji, så en del japanska haiku innehåller färre än sjutton stavelser.

Den ursprungliga formen omfattar istället sjutton onji, indelade i tre delar, som oftast skrivs i en rad eller tre. Den första sekvensen ska helst innehålla fem, den andra sju och den sista fem onji. Redan hos de tidiga mästarna finns dock haiku som avviker från detta mönster. Haiku med fler onji än grundformen kallas jiamari, haiku med färre kallas jitarazu. Under 1900-talet har dessa former blivit vanligare. Redan sedan tidigare finns även en variant med 7-7-5 onji.

Då som nu är det den konstnärliga helheten som styr haikudiktarens val. Gör sig en haiku bra i en kortare variant finns ingen anledning att leta utfyllnadsord. Grundidén är att uttrycka sig så enkelt som möjligt.

Frånvaron av rim bidrar till haikuns okonstlade uttryck. Egentligen beror detta drag på egenheter i det japanska språket.
Att leka med klanger och ekon är däremot vanligt förekommande. Ett särdrag i haikuns rytm är den korta paus som ofta märks inför en oväntad vändning. Det kan exempelvis vara i fogen mellan två olika intryck:

Pionerna utblommade -
vi skiljdes åt
utan ruelse

Hokushi

Kireji - talande tystnader
I japanskan finns speciella "skiljeord" - kireji - som inte har någon egentlig betydelse, utan främst visar att här ska det vara en paus. Olika slags kireji antyder olika reaktioner: en paus kan uttrycka undran, tvekan, beundran, överraskning eller förbereda en retorisk fråga. Ofta innebär den rätt och slätt att man stannar upp, hajar till.
Kireji är oöversättliga, men en liknande verkan kan uppnås genom skiljetecken som tankstreck (-), kolon(:), semikolon(;) komma (,) tre punkter(...) eller utropstecken (!)
Ofta är det smidigaste alternativet att använda sig av de naturliga pauser som uppstår där dikten byter rad.

Rytmen som en del av uttrycket
Sammanfattningsvis kan sägas att haikun till sin yttre form är en kortdikt, som kan omfatta en till tre rader. Oftast är dikten en trerading. Haikuns längd motsvarar på ett ungefär 10-17 stavelser. Grundregeln är att rytmen utformas i samklang med diktens innebörd.

En händelse som ser ut som en tanke
Haiku inspireras ofta av det vi med ett svenskt uttryck kallar "en händelse som ser ut som en tanke". Något som i princip kan inträffa när som helst, var som helst - kanske mitt i vardagen.
Ser händelsen verkligen ut som en tanke, är det onödigt att slösa ord på tanken. Haikun nöjer sig med att notera själva händelsen:

Till synes orörlig
mannen som arbetar
på fältet

Kyorai

Enkelt språk
Haikun eftersträvar det okonstlade, naturliga uttrycket - både vad gäller rytmen och valet av bilder.
Även orden är enkla, vardagliga. Det finns ingen anledning att smycka ut och krångla till. Haikun söker inte lyfta fram språket eller poetens verbala kreativitet. Snarare uppmärksammar den de ögonblick i livet som är så pass inlysande att de talar för sig själv.

Konkreta sinnesintryck
Haikun fångar ögonblicket genom att återge konkreta sinnesintryck. Abstraktioner undviks. Haikun uttrycker inte känslor och insikter, utan återger bara situationen som kan ge upphov till aha-upplevelser, väcka tankar eller framkalla känslor. Läsaren får själv fullborda bilden:

Våren flyr,
tappade glasögonen
som var felslipade

Buson

What you see is what you get
Genom att välja konkreta detaljer som talar för sig själv, klarar sig haiku i regel utan tolkningar och förklaringar. Till skillnad mot många andra dikttyper, brukar haiku helst avstå från liknelser och metaforer. Haiku kan antyda att någonting är som något annat, men behöver inte säga det. Läsaren får själv upptäcka sambanden - som finns där, bara man tittar efter:

Fjärilen -
drömmens spår
i blomstersängen

Chiyo

Synvändor

Haikun låter oss gärna uppleva en vändning, en förskjutning, en oväntad övergång. Perspektivet på det vi ser förändras medan vi tittar, exempelvis när två sinnesintryck överlagrar varann eller när två ting sker samtidigt:

Kylan
i den tomma båten,
en krabbas skal

Kikaku

Fjäril -
än framför, än bakom
kvinnan längs vägen

Chiyo

Höstvindar
genom dörrspringan
en skarp röst

Basho

Även när haiku fokuserar på ett sinnesintryck, kan en förskjutning eller oväntad vändning framkalla en aha-upplevelse och/eller förhöjd närvarokänsla. Vi kan uppleva förändringen i det ögonblick vi läser dikten:

höstfält:
gräs som blommar
gräs som inte blommar

Chiyo

Blir blommor,
blir droppar,
denna morgons snö

Chiyo

Spänningen kan också bestå i att två intryck ställs bredvid varann, utan förklaringar - men man anar ett samband. Det kan liknas vid en halvfärdig bro, som läsaren bygger vidare på i sitt sinne:

Jag går
du blir kvar
två höstar

Buson

Stormen närmar sig
- det tomma skalet
efter en snigel

Soshi

En hisnande känsla, en upplevelse av rymd, kan förnimmas när vi anar det stora i det lilla eller det lilla i det stora

Vägmärken - kigo

Haiku ger en upplevelse av rymd, samtidigt som de är förankrade i en konkret plats och tidpunkt - ett här och nu. Klassisk haiku innehåller gärna en kigo, en årstidsangivelse som bidrar till att placera in den i ett större sammanhang. Ofta är det en aspekt av naturen som frammanar en hel värld i läsarens ögon.

Ofta räcker det med en konkret detalj för att antyda årstiden, som "rimfrost". Annars är det också vanligt med mer övergripande tidsangivelser som "vinterkväll", "höstmorgon". Däremot säger en viktig regel att en och samma haiku inte bör innehålla mer än ett årstidsord. Som de flesta andra regler är den mycket praktisk, eftersom den bidrar till att diktaren lyckas säga så mycket som möjligt med få ord. Talas det till exempel om "rimfrost" är det överflödigt att skriva "vintermorgon". Det räcker med "morgon".

Att årstider fungerar som stämningsbakgrund passar en dikt som uppmärksammar tecken på förändring i vår vardag. Detta gäller förstås särskilt de författare och läsare som lever nära naturen. För den som lever i storstadsmiljö, i ett högteknologiskt samhälle, känns kanske årstidsangivelser inte fullt så vardagliga. I och för sig finns även kigo som inte är anknutna till naturfenomen - exempelvis skriver Basho:

Apansiktet
som döljer apansiktet
år efter år

Basho

Dikten anspelar på en nyårstradition i det gamla Japan. Man gick omkring och visade upp en apa som var iförd en mask som föreställde en apa...
På motsvarande vis skulle kanske ord som "mellandagsrea", "valborgsbrasan" eller "bocken brinner" kunna fungera som moderna svenska kigo.
Att leva med årstiderna är kanske ändå förknippat med en mer naturnära livsstil än många av oss känner igen sig i nuförtiden. Det menar i alla fall de poeter som myntat begreppet SciFaiku. Ordet är en sammansättning av Science Fiction och haiku. Istället för olika sommar-, höst-, vinter- eller vårtecken, inflikar SciFaiku en teknologisk företeelse.
Det kan vara alltifrån en kikare till en laptop, ett moderkort...
Alternativt något som påminner oss om att vi befinner oss i rymden, ett ord som "galaxen" eller rentav, som hos Annelie Nilsson, ett ufo:

Ett ufo
ovanför trädtopparna
en vilsen måne

Återvänder vi till den klassiska kigon, kan även andra ord med anknytning till naturliga cykler tänkas ha en liknande funktion. "Gryning", "kväll", "gammal", "nyfödd", "trött" eller "yrvaken" skulle kunna användas på motsvarande vis som egentliga kigo. Liksom årstidsmarkeringen ger en viss grundton genom att placera in haikun i årstidscykeln, kan en förankring i tid och plats mot bakgrund av dagscykeln eller livscykeln bidra till att dikten belyser ett ögonblick som befinner sig i förändring.

© Helga Härle